Varför?
Varför kan jag inte skriva som alla andra?
Varför, varför och varför?
Dessa är några av de tankar jag går med dagligen.
Att säga ett ord och sen höra men så säger man det inte man säger det så här... Ja, detta med dyslexi är ett helvete ibland.
Jo, jag vet att det är väldigt många som lever just med detta i olika grader, ja man mäter i olika svårighetsgrader. Och jag minns ännu då jag typ just hade lärt mig läsa och att läsa på pappret, Svårighetsgrad: Grov dyslexi. Där sprack alla mina dåtida framtidsdrömmar för några minuter. Att vara 8-9år och läsa detta på ett papper efter att man har gått igenom ett "test", kan jag verkligen säga att det knäckte mej.
Vad får jag reda av detta då? Var min första tanke efter att läst detta papper. Vilket den kvinnan som hade haft testet åt mej, att detta betyder att du blandar ihop bokstäver, lägger vissa ord på fel plats i en mening och att du har svårt att läsa för att texten blir endel suddig eller att det blir en enda röra.
Den här senaste tiden har just det första jag skrev kommit tillbaka i tankarna. Och nu igen har också ångesten om att säga något fel eller att stava något ord fel blivit en pina.
Så nu har jag lagt tvärstopp för att prata finska igen, plus att sång som har varit mig varmt om hjärtat, så har också den lågan slocknat.
Ja, jag vet att folk vill mig väl fast jag säger något fel eller liknande, men att få ångest redan före man ska prata och säga något. Så gör att jag hellre skiter i det än att ens försöka.
Och jag hoppas innerligt att inte Eemi får dyslexi. För då har vi en mamma här som inte alls kommer tycka om Eemis skolgång, för att jag vet själv hur svårt drt var. Klart jag var duktig på andra ämnen i skolan men att vara sen med att skriva och läsa, var rent ut sagt ett helvete!
Och det där med finskan, ja Anssi vill mej väl när han rättar det ord jag har sagt fel. Men att typ jämnt höra att säg så här, säg så här. Tär på nerverna och jag tills sist börjar att skita i att lyssna och argumenterar att Anssi bara ska va tyst. För jag orkar int höra igen en gång att jag hade fel.
Så typ allt någon säger nu för att bara vara vänlig vänder jag till ett negativt ist. Och de just på grund av att jag själv inte mår det bästa.
Ja, jag vet att man ska tycka att man är bra som man är men nu just känner jag inte igen mig själv, jag orkar knappt fixa och dona här hemma. När ändå typ allt jag gör blir fel eller inte alls blir till något. Jag gillar inte mitt utseende, varken mitt ansikte eller kropp och att försöka älska ett helt underbart barn och en sambo tär på krafterna.
Och nu behöver inte ni kommentera, "gå och prata med en psykolog eller gå till läkaren och få antidepressiva" Nej! Jag börjar inte stoppa i mej piller för att jag mår skit och för min del nu vet jag typ exakt vad en psykolog skulle säga. Så nej! Nu år det igentligen att jag måste få ha denna dal och sen igen försöka jobba mig uppåt.
Ursäkta för ett flummigt inlägg, men ibland måste man få skriva av sig.
Ses!
Puss och Kram Monia ❤️