Förlossning och BB del. 2
Nåja, nu har jag äntligen tid att skiva den andra delen, eftersom den lilla sover.
Ja, i förlossningssalen fick jag ju gå i duschen snabbt och duscha av mig det värsta blodet och svetten som hade kommit under de långa timmarna. Vi fick också äta frukosten i lugn och ro före vi flyttade över till bb sidan.
Eftersom lillen är född kl. 05.35 så fick vi ett familjerum fast det var planerat att Anssi skulle åka hem och sova, men så blev det inte denna gång. Och äntligen när vi hade kommit till rummet fick vi äntligen börja lära känna vår lille nykomling. För
oss båda blev det att vila och sova när den lille sov. Iaf jag. Men Anssi sov nog han också eftersom det hade varit en hård natt för oss båda.
Dock kan jag erkänna att jag minns inte mycket av första dagen på bb. Men bra hade vi det. Vi fick äta mat och bara försöka hjälpas åt att byta blöjor, tvätta och liknande. Men jag gav ganska mycket över åt Anssi just för att jag hade blivit sydd så jag
hade ganska svårt att stiga upp och gå och så var jag så rädd att jag skulle blöda igenom, men vid förlossningen hade jag bara mist 300ml blod.
Men som de flesta som har fött vaginalt vet att det finns en liten räddsla att blöda igenom.
Natten mellan måndag och tisdagen gick riktigt bra. ringde på dock när lillen vaknade och det var ju typ varannan timme. För när han föddes var hans blodsocker lite lågt så det blev så att han matade med både den bröstmjölk jag fick ur mina bröst och
ersättning.
Tisdagsmorgonen så hade vi fått besked om att ett blodprov skulle tas på lillen på morgonen. Och så blev det runt kl.8 kom labben och tog blodprovet ur foten på honom, vilket resulterade i lite skrik. Men sen somnade han om brevid sin pappa. När Anssi
sen vaknade behövde han åka hem just för att Hampus behövde ut och Anssis moster var i jobb.
När Anssi var hemma så kom vår dagliga barnmorska in och sa att barnläkaren kommer snart för lillens crp låg på 60 och redan på morgonen så var han lite känslig när någon rörde i honom. Så det resulterade i att barnläkaren behövde ge honom antibiotika
och 2 olika sorter. Så läkaren som då pratade finska frågade om jag vill komma med ner till barnavdelningen och vara med när de lägger en kanyl åt honom eller om jag ville stanna på rummet. Mitt svar var ju självklart att jag vill med och att jag
är utbildad närvårdare så jag har ju inte problem med att se på när det lägger en kanyl. Så det blev att skicka åt Anssi och säga att vi är nere vid barnavdelningen och att lillen behöver antibiotika.
Så vi åkte ner, jag, läkaren och barnmorskan. Jag lämnade där med läkaren och 2 andra vårdare och barnmorskan åkte upp tillbaka till bb.
Just den läkaren som skulle sätta kanylen hade svårt att hitta någon blodåder på lillen. Han försökte nog både i handen och på huvudet men han lykades inte. Så han fick ta och sga åt den andra barnläkaren och komma och försöka. Hon var gammal och mera
erfaren sade han, så hon kommer garanterat få dit en kanyl. Och som han sade. Hon fick dit kanylen nästan direkt.
Så där jag satt jag då tills Anssi kom tillbaka hemifrån. Vi fick börja med att mata lillen så han hade något i magen före han skulle få antibiotikan. Det var en antibiotika som tog en timme att ges. Så vi satt där med lillen i famnen som var fastkopplad
i en maskin som gav antibiotikan. Sen blev det så att han behövde lämna på barnavdelningen över natten så läkaren skulle ha bättre koll på honom och för att lillen skulle få en antibiotika mitt i natten också.
Så för mig blev det att gå upp på rummet och pumppa bröstmjölk åt honom och gå ner med det till barnavdelningen.
Så just natten mellan tisdag och onsdag så sov jag faktiskt inte mycket. Jag vaknade redan 07.30 och fick vänta till 8 före de började servera frukost.
När också Anssi hade vaknat så gick vi ner till lillen. Där det blev samma sak igen, vi satt där med honom. just för att vi ville vra med honom så mycket som möjligt!
Runt lunchtid så fick vi reda på att crp hade sjunkigt till 33. Så han fick komma upp tillbaka till bb och vara med oss. Men han skulle ändå få antibiotika, iaf 5 dagar. För just den antibiotikan så tar 5-7 dagar att ge. Så det var bara att vara inställd
på att vara vid bb till söndag.
Så vi forsatte. Vi fick jus om tur vara hela familjen tillsammans och det fanns ju inget bättre. Hjälpas åt att byta blöja, mata, natta och allt som innebär att sköta en liten en.
Men värsta var nog en förmiddag när ett blodprov hade tagits för att lillen såg gul ut. Biliprovet. Det var på ett högt värde men inte så lillen behövde ligga under lampa. Det tog nog en liten smäll på mig. För tänk om det blir högre? Då måste han ligga
underlampa i 12-24 timmar.
Nå, jag vände på tanken och började googla och kolla vad som kan vara orsak till gulsot. Så jag började pumppa mera och mata honom mer. För jag läste på nätet att han kan ha smått vätskebrist när man har gulsot.
Igen morgonen efter behövdes ett blodprov tas. Bili hade gått ner lite men läkaren ville att vi skulle åtminstone stanna till lördag. Detta var då på torsdag. Under dessa dagar så kämpade jag med att vara på wc och att gå och stiga upp och sitta ner.
För de stygn jag hade skavde och jag var svälld där nere. Så till sist frågade jag efter största möjliga isbindan de hade på bb. Jag fick en sådan efter att en barnmorska kollade mina stygn och svullnad. Dock så hade de lagt sprit blandat med vatten
på bindorna. Så det började sist bränna som jag vet inte vad när jag var på wc och kissade. Så jag slutade med de så och hade vanlig binda.
Och ja, fredagen den 12.7 så skulle Anssis mamma, båda mostrar och kusin på open air så Anssi åkte hem och sova då för annars skulle hunden äta upp halva huset.
Så då lämande jag ensam. men jag var ju inställd på det att jag skulle få åka hem dagen efter.
Nå, lördagsmorgonen så blev det ett till blodprov av lillen. en timme efter får jag besked att bili inte åkte ner så mycket så vi skulle få åka hem och att crp var 8. Vilket läkaren tyckte att vi måste vara en natt till för att se att bili åker ner ännu
mera.
Det tog mig totalt. Att vara så exalterad över att man skulle ha fått åka hem och då behövde vara där en dag till.
Så då kom tårarna! Jag ringde Anssi och sa de dåliga nyheterna och han böev lite små irriterad när vi inte skulle slippa hem.
Så efter en bra stund när jag hade pratat med honom så ringde jag på klockan så barnmorskan skulle komma. Hon kom och jag frågade om inte det skulle gå att jag få åka hem idag(lördag) och komma tillbaka till kvällen när lillen skulle få sista antibiotika
och åka hem igen och komma morgonen efter och ta ett blodprov och sen vänta en timme och få svaren . Men det gick inte.
För barnavdelningen här i Jakobstad är ju stängd i Juli och att Hemsjukhuset har inte hand om små bebisar.
Så efter att få det besked tog på mitt psyke. Jag grät. torkade tårarna. Kramade om lillen och skickade med Anssi på samma gång. Efter några minuter så tog jag mig i kragen och började ist tänka positivt. Det var ju för lillens skull jag var där, det
var också bara bra att få hjälp med det sista dagen före hemfärd.
Den natten mellan lördagen och söndagen så fick lillen sova bredvid mig. För att han somnade inte alls i den där plast "byttan" till säng som de har åt de små. Och jag hade också mycket lättare att ge honom mat.
Söndagsmorgonen kom och det blev igen blodprov. Nu höll jag både tummar och tår för att både bili och crp skulle vara bra. Och så var det! Bili hade sjunkt hur bra som helst och crp var på 3. Så det blev hemfärd efter många om och men. Barnmorskan vi
hade då den dagen var igentligen finskspårkig men hon försökte så gott hon kunde på svenska och jag måste nog säga att hon var väldigt duktig!
Runt 12 tiden fick jag mina papper och mitt rådgivningskort tillbaka och jag ringde åt Anssi att han nu får börja komma efter oss. Jag bytte blöja på lillen, matade honom, satte på kläder åt honom, bytte kläder åt mig själv. Och så har de en bok vid bb
som man får skriva i när man åker hem så den skrev jag i när Anssi kom.
Lillen blev lagt i bilskyddet och en filt på honom, just för att det var varmt ute.
När allt var packat i väskan så gick vi till kanslit och tackade för oss och så gick vi till bilen.
Alltså den kännslan att få komma ut första gången på en vecka var så otroligt härlig!
När vi hade kört igenom larsmo frågade Anssi om vi skulle åka till hans mamma, så jag svarade förstås varför inte... Men hon var inte hemma, de var vid villan och klippte gräs så vi åkte dit ist. Och där var ju hela bunten. Vi mötte Anssis bror på vägen
mot villan så vi sa att han ska vända om och komma dit tillbaka. Vid villan var då Anssis ena moster, hans mamma, hans mommo och moffa och senare kom också Anssis andra moster dit.
Så skönt att få komma innanför dörren sen hit hem. En glad hund och en katt som knappt kände igen mig :)
Men men, Borta bra men hemma bäst som de brukar säga.
Men nu har jag en liten som börjar vakna, så ska ta och mata och gosa med honom.
Hoppas ni har orkat läsa hela detta flummiga inlägg.
Ses!
Puss och Kram Monia <3
