Tillbaka på ruta 1.
Det är med gråten i ögonen och i halsen jag skriver detta inlägg...
Igen en gång har samma känslor kommit tillbaka som jag hade i högstadiet. Ja, det är ett bakfall igen.
Då undrar säkert ni, vad nudå? Mm.. Ja ska förklara så gott jag kan.
Vi kan ju börja med att mitt matintag är inte stort. Jag vill lixom inte ha mat, inget smakar för något och jag orkar bara inte fundera på det nu.
Efter igår vill jag inte alls visa mig ute, endast va på min morgonpromenad och sen vill jag bara sitta hemma. För jag är så rädd att få något skit mot mig om jag är i stan eller ens visar mig där. Att någon skulle ropa något åt mej som är negativit. Jag har sånt obehag att ens va ut på stan, åka och handla eller bara sätta mig i bilen och veta att jag måste sen ut bland folk och försöka va trevlig och se glad ut.
För denhär senaste tiden har jag behövt tvinga fram ett leende och vara glad.
Och NEJ! Det har ingenting med min lilla familj att göra, Anssi stöttar mig mera än nått annat och Eemi vet och vill inte se att jag varken gråter eller är smått nere nu. För varje gång han ser det kommer han och ska vara i famnen. Och inte heller släkten på vardera sida. Åt de kan jag visa om jag mår dåligt eller inte har en bra dag. Men då är det också så att jag måste bearbeta detta själv och inte att folk försöker hjälpa mig. För då blir det bara värre.
Varför mår jag såhär igen då? Jo, jag vill inte alls gå in på detalj med den saken. Men kan säga som så att sen jag blev mamma och prioriterar min familj, Eemi och liknande. Så mitt i plötsligt blev man inte värd något för vissa "vänner". Men ursäkta att om jag har egentid så går jag inte ut och festar eller sitter vid ABC en hel kväll. NEJ! Min egentid är just att jag kan få duscha ostört, kunna nån gång åka på kaffe med min enda bästa vän nån timme, men inte hela kvällen eller bara få sitta och pyssla med mitt som jag vill.
Men just som jag skrev. Det finns då vissa som inte "har tid" att dricka en kaffe eller prata en kort stund. Och bara för att man själv inte vill vara ute och festa, så blir man nerklankad för det.
Ursäkta! Men vafan!? Att gå ut på krogen här i Jakobstad efter att man blivit mamma och barnet inte ens är 1 år, så inget jag prioriterar. Just för att jag har på känn att om jag skulle gå ut, så skulle det vara sånt skitprat.
Så ja, inte vet jag om jag kommer någonstans med detta inlägg men det är min blogg och jag måste få skriva av mig lite då jag inte mår som bäst.
Ses!
Puss och Kram Monia <3