Motivation sjunker...
Jag vet inte ens var jag ska börja. Har så motivationsbrist med allt nu just... Men kan börja med det att jag känner höst ångesten och deprissionen är på intågande.
Jag ser inte nått bra med mej själv nu just, jag har ingen ork att varken sköta hemmet eller va i jobb. Jag har dehär senaste tiden, både före semestern och efter semestern tvingat mig till jobbet. Jag känner själv att jag inte passar mera som den närvårdare jag en gång var, har ingen ork att jobba mera inom vården nu på en stund. Har ju ändå hållit på med det sen hösten 2014, efter första praktiken började jag ju som inhoppare på ett äldreboende och sen dess bara jobbat med äldre. Nu känner jag att det börjar räcka och skulle vilja göra nått helt annat.
Då huvudet (psyket) ej orkar mera börjar också kroppen ge efter. För nu just känner jag mig så ful, obehövlig och bara maktlös.
Att man vissa dagar kommer hem från jobbet och har hämtat sonen från dagis så brister det när man stiger innanför hemmets dörr. Och att ens egen son skall se sin egen mamma så slut och ledsen är från min sidan inte den bästa. Och att nu just inte kunna ge 110% kärlek åt sambon och egen son tär också på mej. Och jag har aldrig velat att sonen skall få växa upp med en mamma som mår psyskigt dåligt.
Jag vet och har vetat länge att jag är en person som ej berättar åt nån när jag mår dåligt, och när bägaren rinner över så då först syns det.
Och att känna sig misslyckad är inte alls kul, att själv känna att man inte har gett någon 100% hjälp som de behöver, tär också väldigt mycket. Och ni behöver heller inte kommentar nu om att "gå till psykolog det blir bättre", "gå till läkare och få en diagnos och antidepmedicin" NEJ! Jag äter redan en medicin som till viss del hjälper, men då ångest blir för stor är det gråt, promenader med musik i öronen eller bara en kort ensamtid för mej själv. Men ganska ofta finns inte den tiden alls.
Men att sjukskriva sig för att man mår psysiskt dåligt är inte heller lätt, att veta att man lämna arbetskamrater i sticket då vi har mycket jobb från förr och att då nån måste jobba mycket extra eller chefen måste fixa en vikarie, kommer då isf. Gnaga på i huvudet, och jag tror heller inte att jag skulle klara av att bara gå på här hemma.
Men som många har sagt. Ta en dag i taget och se vad framtiden visar.
Puss och Kram Monia <3