Får man känna sig dålig som sambo/mamma...?
Hej!
Ja, som rubriken säger så har jag mycket den senaste tiden funderat på just detta...
Som sagt denhär senaste månaden åtminstone har jag smått funderat på detta. För nu just känner jag mig så dålig både som sambo och mamma. Mitt humör går upp och ner, jag ropar, mitt tålamod är lågt och jag känner att jag inte räcker till. Att får man känna sig dålig och säga det åt andra att man känner sig dålig som både sambo och mamma?
Jag tror mest på att detta samhälle har ändrats så mycket, just att allt ska vara perfekt, man skall ha ett bra jobb, snyggt hus och inredning i hemmet. Man skall hinna med både hemmet, jobbet och med vänner och familjen där i mellan.
Jag har den senaste tiden bara velat sätta mig i ett tyst rum som är svart och bara gråta, just för hur dålig jag känner mig, då jag inte alltid känner att jag räcker till. Men jag tror att denna känsla är nu då så mycket har hänt. Mormor dog, jag har inte hunnit med det jag inte vet att jag vill hinna med, jag vill försöka så mycket jag bara kan vara en god arbetskamrat, hjälpa andra i jobbet när det är brottom och liknande, jag vill visa åt Eemi att jag vill honom väl fast jag själv inte är 100% okej, men att jag måste visa åt honom när man behöver en kram eller två. Att Anssi också ska få sin kärlek från mig och framför ALLT att jag ska börja tycka om mig själv för just hur jag ser ut.
Ja, jag vet. Man kommer aldrig få tillbaka sin kroppsform efter att man har varit gravid och fött ett barn. Att man som mamma skall va tränad igen och också visa att man fixar här hemma. Och just att ska vara så perfekt... Det är det som jag mest måste stanna upp ibland och bevisa för mig själv att det behöver ej vara så! Att det får finnas skit i hörnen ibland då man ej har hunnit eller ej mår 100% bra.
Att man ändå duger fast man ej alltid kan hjälpa någon och framförallt jag är älskad för just den jag är och inget annat. För som jag några gånger tidigare har skrivit hit så förstår jag inte varför just Anssi föll för mig, men efter många funderingar för mig själv, så var jag mig själv när jag mötte honom första gången. Att jag var den blyga blonda tjej som mest kollade runt och sen när jag hade kommit underfund med var jag var, hur folk runt om var och liknande, då först kunde jag släppa den lilla ångesten jag hade. Och just att då vi ändå var på hemmafesten/krogen att jag kollade så alla var med som vi var från början och att vi sen började prata mer och mer om våra bakrunder.
Att nu vet jag att Anssi älskar mig för den jag från insidan, hur jag är till sättet och kanske också lite för mitt utseende. Att jag först nu efter snart 4 år tillsammans börjat godkänna det och inte bara slängt iväg tanken om saken.
Jag är endå idag nöjd över hur min uppväxt har varit, att BÅDE mamma och pappa har lärt mig något! Att mamma just lärde mig att lära mig skita i vad andra tycker om en och att jag också kan tänka en sak om någon men inte alltid säga ut det och att man kan vara social. Och att pappa också lärde mej att vara inte på för snabbt, att börja med att kolla runt lite för vad det är för nått runt dig och sen visa att jag också är där.
Och att också visa att fast man har haft en tuff period kan man visa när det börjar lätta och allt blir nog på ett eller annat sätt bra!
Jag tror det var det A såg i mig, att jag hade haft det tufft men visade att nu är jag trygg och glad, just för att jag mötte just han, han med hjärtat på rätta stället!
Vart vill jag komma med denna text? Jo, kanske att vi flesta skulle kanske börja stanna upp och tänka ett steg längre. Att det behöver inte vara perfekt varken på bild eller i verkligheten. Att du är bra precis som du är, att man skall få känna sig dålig ibland på olika sätt och att man räcker nog till bara man vill eller ej!
Jag hoppas detta inlägg är läsbart och ni typ förstår vad jag menar med detta.
Ses!
Puss och Kram Monia <3